Jag tar upp ämnet igen. Och ämnet handlar om pojkar, killar, män, grabbar - you name it.
Jag och Älex och Sara pratade om det här fenomenet i helgen. Pojkvän / flickvän. Älex förstår inte hur människor kan leva utan en andra person. Förstår inte hur man kan leva själv? Han som har varit tillsammans med sin Emelie i över 1 år nu. Också kommer jag, vars längsta förhållande (om man ens kan kalla nått av mina förhållanden för 'förhållande'...?) har varat i vaddå? 3 veckor? Det finns såklart bara ett enda ord för detta... : Fail!

Då frågar jag såklart mej själv vad i helvete det är som är problemet? Har jag bara inte hittat den rätte? Är jag på tok för kräsen för mitt eget bästa? Ledsnar jag för fort? Och såklart det obligatoriska : Är det mej det är fel på (haha såklart det är!!!)??? För hur svårt ska det vara?? Det finns ju så jäävla mycket grabbar där ute, men tydligen ingen jävel som duger åt mej. Eller så är det jag som inte duger åt dom?

Jag erkänner. Jag skulle kunna ge vadsomhelst för att få 'testa på' ett längre förhållande. Honestly! Enda problemet är väll att jag är så himla rädd att det inte skulle gå... Jag vet att ja ledsnar fort som fan, och det är ju inte bra alls. Det vet jag! Sen vt jag också att om jag nu hittat nån grabb som jag verkligen gillar, så skulle det såklart gå svinbra att vara tillsammans med denne länge...

Men jag vet inte?
Jag är bara jobbig ju!

...Crap!